Första passet avklarat, 307 kcal
Jag ska inte vara i vägen för mina mål
Preacher
Ibland börjar jag tänka. En väldig massa tankar och känslor som bara väller igenom mig, ibland till bristningsgränsen. Det kan vara positiva och negativa tankar, främst om mig själv, mitt kärleksliv och familj och vänner. Men en grej jag ofta tänker på numera är:
Den känslan att vilja ta sig någonstans i livet men inte veta hur man ska ta sig dit. Tänk känslan. Du har ett mål framför dig, men du har ingen aning hur du ska bygga en bro för att ta dig över till den sidan, för mellan er är ett stort hål, en fallgrop, upprepade misslyckanden.
Den känslan att vilja ta sig någonstans i livet men inte veta hur man ska ta sig dit. Tänk känslan. Du har ett mål framför dig, men du har ingen aning hur du ska bygga en bro för att ta dig över till den sidan, för mellan er är ett stort hål, en fallgrop, upprepade misslyckanden.
Den känslan har jag emellanåt. Som nu till exempel. Jag har ett kroppsmål. Jag påbörjar resan, håller i mig en vecka, två, kanske till och med en månad. Sen kommer begären. Suget långt ner i halsen. I början är det lätt att stå emot, men när tiden går och man inser att det livsval man gjort påverkar kroppens hormoner blir allt svårare. Man låter sig få en "fuskdag" för att unna sig något gott efter en tids hårt slit. En dag av dåligt ätande gör dig inte tjock, eller hur? Men det blir inte en dag. Inte två. Inte heller tre. Inbillningen att en dag inte gör en tjock blir till en vecka, en månad. Tills den dagen man inser att man tappat greppet och förbereder sig igen för att ändra sin livsstil. Fallgroparna är så många, och ibland även omedvetna. Gamla vanor som spelar in, saker du gör som i din ryggrad inte är konstigt alls.
Men sen kommer det jobbiga. Att inse. Att må dåligt för misstaget man gjort, att känna hur allt hårt slit inte lönade sig till i slutändan. Framgångarna, de små ändringarna i kroppen växer, sjunker tillbaka, växer och sjunker igen. Viljan att kämpa växer med alla negativa tankar om sig själv. Den extremt grova nedvärderingen man ger sig själv, kallar sig själv skällsord för att få en ur soffan och ut på banan.
Det stadiet har jag än en gång nått. Som så många gånger sedan ett år tillbaka när jag insåg vart jag var påväg med mig själv. I helt fel riktning med andra ord. Att försöka ändra en livsstil är svårare än jag någonsin trott det skulle vara. Ibland känns det meningslöst, att min metabolism inte ger mig något för det jag stoppar i mig och inte stoppar i mig. Att de många timmar jag spenderat på Arc Trainern (som en Cross, fast mer mountainclimbing) inte har givit någonting förutom träningsvärk och uttorkning. Jag vet att jag har fel när jag påstår det, för vågen ljuger inte. Men den konstanta jojon jag själv är gör mig trött. Slit i en månad, ge upp en månad, slit en månad till, ge upp en gång till. Cykeln är fast. Upprepande gång på gång. Att lyckas är det enda jag vill, men vägen dit är svår. Lång. Krånglig att förstå.
Människor som inte går ner i vikt eller inte haft det överviktiga problemet kan egentligen inte förstå hur det känns. Man känner sig ensam. Men så är det ibland. Bevisa bara för alla att de hade fel när de påstod att jag alltid skulle se ut såhär. Bevisa för dem och för dig själv. Det är allt som krävs.
Nu ska jag åka till stan och träna.
Men sen kommer det jobbiga. Att inse. Att må dåligt för misstaget man gjort, att känna hur allt hårt slit inte lönade sig till i slutändan. Framgångarna, de små ändringarna i kroppen växer, sjunker tillbaka, växer och sjunker igen. Viljan att kämpa växer med alla negativa tankar om sig själv. Den extremt grova nedvärderingen man ger sig själv, kallar sig själv skällsord för att få en ur soffan och ut på banan.
Det stadiet har jag än en gång nått. Som så många gånger sedan ett år tillbaka när jag insåg vart jag var påväg med mig själv. I helt fel riktning med andra ord. Att försöka ändra en livsstil är svårare än jag någonsin trott det skulle vara. Ibland känns det meningslöst, att min metabolism inte ger mig något för det jag stoppar i mig och inte stoppar i mig. Att de många timmar jag spenderat på Arc Trainern (som en Cross, fast mer mountainclimbing) inte har givit någonting förutom träningsvärk och uttorkning. Jag vet att jag har fel när jag påstår det, för vågen ljuger inte. Men den konstanta jojon jag själv är gör mig trött. Slit i en månad, ge upp en månad, slit en månad till, ge upp en gång till. Cykeln är fast. Upprepande gång på gång. Att lyckas är det enda jag vill, men vägen dit är svår. Lång. Krånglig att förstå.
Människor som inte går ner i vikt eller inte haft det överviktiga problemet kan egentligen inte förstå hur det känns. Man känner sig ensam. Men så är det ibland. Bevisa bara för alla att de hade fel när de påstod att jag alltid skulle se ut såhär. Bevisa för dem och för dig själv. Det är allt som krävs.
Nu ska jag åka till stan och träna.
I've had better days...
.
It's sad to be alone
