doki doki...

Gillar inte den känslan, men den går inte att kontrollera.
Allt jag tänker är: Inte igen...
Men ändå, det är en härlig känsla. När hjärtat bara slår snabbare med varje slag och man känner hur blodet rör sig i kroppen, varmt och tungt. Som att en mening bildas i en...
-
Jag pratar bara strunt, jag vet. Men ändå... Kan det vara...?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0