Okej. Så... Idag var första gången jag grät för i år. Dessutom öppet mitt i en korridor på en skola som inte ens är min egen. Och varför? Jo, det tänker jag inte säga. Men jag har inte mått såhär dåligt på hur länge som helst. Och jag hatar varje minut. Men bryr någon annan sig? Nej. Jag vet inte ens varför, men när jag näst intill börjar ulka mig och sätta mig på golvet för att jag är ignorerats i en vecka så känns livet rätt meningslöst.


Det var allt för mig.