Emellanåt suger livet så jävla hårt. Så fucking JÄÄÄÄVLA hårt. Allt känns bara så dåligt. Så seriöst extremt väldigt dåligt. Och i princip den enda jag vill ska bry sig visar inga tecken på att ens leva. Inte ett andetag liksom. Jag blir både förbannad och skitledsen. Funderar varenda kväll på om jag ska skriva först. Tycker sen jag är urlöjlig och stänger ner chattfönstret som jag öppnat och påbörjat ett hej på. Känns liksom att jag har visat hur mycket jag saknar personen i bloggen den här veckan. För nu är jag så nära bristningsgränsen att jag hux flux börjar gråta som en bäbis i skolan för att jag saknar personen. Verkligen, jag gjorde det idag. Bara satt där och lipade. Känns ju väldigt moget, men om man bryr sig om någon så är det värsta som finns när den inte bryr sig tillbaka. Och så är det för mig nu. Och jag snackar inte kärlek här. Måste förtydliga det eftersom att det finns folk som tolkar extremt fel. Men man kan sakna någon ändå. Som jag har gjort varenda dag i två och en halv vecka.

Hela mitt liv håller på att rasa samman. Allt på en och samma gång. Varenda sak som kunde gå fel har gått fel. På mindre än en månad. Jag kan inte säga det här, alltför många människor som inte borde läsa det här... Men allt. Inom varenda område som går. Det är något inom varenda område. Skola. Vänner. Familj. Mycket mer än så har jag inte. Men allt brakar åt helvete. Så jag är inte precis lycklig just nu. Inte alls.


Jävlar vilket inlägg. Men nu är jag verkligen så desperat att jag inte vet vart jag ska ta mig till. Allt det värsta händer just nu. Jag klarar inte av det mycket mer. 


Godnatt.