Jag hör folk som klagar på småsaker. Hela jävla tiden. Och jag gör allt jag fucking kan för att de ska må bra igen. För så mycket älskar jag dem. Men när någonting händer mig, vem ställer upp då? Bara en. En enda av alla de jag bryr mig om. De andra kommer med krystade ursäkter och säger bara att de inte orkar eller har bättre saker för sig. Nog för att den som faktiskt är där för mig just nu är världens mest underbara människa, ingen tvekan om saken. Det är den enda som ALLTID utan ursäkter har hjälpt mig. Jag kommer inte ens på en enda jävla gång som jag inte fått en axel att gråta på eller en säng att sova i för natten när mitt liv fallerat. Men alla de andra? Nä. Det slutar alltid med att jag får fejka att jag är glad, sätta på mig ett låtsasleende. Och att jag ens låter folk behandla mig så gör mig till en ännu större idiot än vad de är. 

Så åt helvete med mitt liv. Det finns bara en jag kan prata med och HON förtjänar verkligen titeln: Bästa vän <3