Jag vet att andra har det svårt. Att det finns flera miljoner barn i världen som inte kan dricka rent vatten ur en kran som vi, som kan få ens ett mål varm mat på bordet om dagen. Men jag kan inte jämföra mitt liv med dem, mitt liv är också dåligt. 

Ur en familj som skulle vara sammansvetsad finns ingenting kvar. En syster som våldsamt trycker ner allt och alla runt sig, en pappa som inte vet vad som händer runtom, och en mamma som ignorerar livet hon hade bakom sig genom att flytta iväg med sin nya man. 

Någonstans där emellan finns jag. Tom. Utan någon aning om vad jag ska göra för att hjälpa situationen som är. Ingenting duger. Tårarna bara rinner om kvällarna, till och med nu mitt på dagen. Ingenting är som det borde vara längre. Ingenting är sig likt. På ett halvår försvann den familj jag ville ha. Kvar i askan ligger jag. Vad hände? Vart tog det liv vägen som var så bra? Att vara hemma skulle vara en fristad, inte ett ställe man försöker vara så lite i som möjligt. Jag finner mig själv att spendera all tid jag bara kan borta från huset, med kompisar, med min pojkvän, till och med själv. Allt för att inte behöva komma tillbaka till det som får mig att vissa dagar vilja ta livet av mig själv. 


Någonstans långt tillbaka i mitt minne minns jag en familj som stod samman i vått och torrt. Men det var så många år sedan att de leenderna nästan är utsuddade av tiden. 

Jag kan inte prata med min syster längre. Hon bara använder varenda ord jag säger till att trycka ner mig ännu hårdare. I början tog jag inte åt mig, men när man får höra ord om och om igen så etsar de sig fast i minnet, bränner djupare för varje gång, till slut börjar man undra om det inte är sant det hon säger? Jag får alltid höra att jag inte ska ta åt mig. Men det är inte lätt längre. Jag klarar inte av det längre. Minsta ord någon säger till mig som kan skada mig så stänger jag av. Skärmar av mig, vill inte prata. Bara går iväg. Men jag kan inte gå iväg från detta även om jag vill. 

Varför hände detta mig? 


Jag var tvungen att skriva av mig. Allt hemma gör det för mycket för mig att kunna hantera.