... Fast på ett dåligt sätt. Den där konstanta adrenalinkicken som man inte blir av med, den känslan att magen knyter sig så man inte kan äta. Det konstanta pirret ute i ryggraden som gör sig påmint hela tiden.

Usch jag önskar att jag kunde känna glädje över det, men oron sitter där i bakhuvudet. Vill inte försvinna. Bara är där.
Det är bra att vara rädd säger man. Men inte fullkomligt paralyserad.