Oh hello there. 

Asså ärligt haha. Jävlar vad ont jag har. I måndags åkte jag ner till Varbergs sjukhus och specialisttandvården där för att operera bort (ja, operera) en visdomstand. Inget konstigt? Nä okej, denna tanden hade bara lagt sig under en annan tand och börjat trycka ihop hela min underkäke. Tanden hade också lagt sig ner, så istället för att växa uppåt som en vanlig tand så hade den istället börjat växa mot framtänderna. Mysigt? Jadå man kan ju tycka det. 

Så i alla fall, jag fick denna tanden bortopererad. Har nu ca sex-sju stygn i min mun. Jag kan inte äta, jag kan inte sova och jag har ont. Konstant. Det är helt galet. Visst visste jag att detta skulle bli någolunda sådär jobbigt, men att ha det såhär hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag får i mig föda genom ett sugrör. I soppform. Till frukost. Lunch. Middag. Och det viktiga mellanmålet. Det vill säga allt jag äter är soppa eller någon dricka. Fantastiskt. Jag är alltså hungrig konstant, haha vilken jävla mardröm för mig som älskar mat. Midsommarafton kommer alltså spenderas helt tyst för min del eftersom jag inte kan öppna munnen och prata på grund av smärtan och svullnaden, dvs antingen kommer jag vara hemma själv eller sitta i min tystnad hos släkten. Överväger att stanna hemma, att se släkten är inte värt när man inte kan röra sig eller prata. Kul och så ja.

Aja, slut på det negativa! Studenten är ju tagen, för nästan två veckor sedan (eller ah, två veckor sedan IDAG!), och den dagen var någon av de bästa dagarna i hela mitt liv. Så mycket roligt med klassen, med min pojkvän, med min familj och släkt. Önskar jag kunde säga att jag var på studentfesten och hade kul där med men om jag ska vara ärlig så blev allt under dagen så mycket för mig att jag kollapsade och började må illa! Stannade hemma istället, vilket var ett bra beslut eftersom jag sov i typ tretton timmar den natten. Välbehövt alltså. 

Annars har det väl inte hänt mycket i mitt liv den senaste tiden. 

Ska ta mina smärtstillande nu igen som inte hjälper ett skit. Ha en kul natt ni som kan sova.
PUSS OCH KRAM <3

Jag trodde livet skulle bli bättre efter sista inlämningsdagen i skolan. Att den sista tiden på gymansiet skulle bli den bästa tiden i mitt liv än så länge. Men jag har sovit ca 20 timmar denna veckan och lär inte få så mycket mer nästa. Jag är så trött, så förtvivlad hela tiden. Jag äter knappt något, jag sover ännu mindre. Allt bara samlar ihop sig till en enda stor klump i magen och gör mig ledsen och väldigt besvärad inombords.


Och självklart ska jag såra den enda personen jag skulle ge mitt liv för. Att jag gjort det bryter ner mig alldeles för snabbt. Jag tänkte inte, och då blev det som det blev. Visst, känsligt ämne att skriva om på en blogg att såra sin älskade, men jag vill bara skriva av mig. 
Ett till synes felfritt förhållande från utsidan. På insidan är det lika perfekt som det ser ut. Förutom vissa kvällar då allting runtomkring mig bara fallerar på grund av att jag säger si och han gör så. Minsta gnista sätter igång en hel rad av långa timmar med näsdukar i hand. Att vara så mentalt utmattad att man går tillbaka i tiden till gamla minnen som borde varit långt glömda. Jag trodde jag kunde gömma undan allt i mitt förflutna från att komma upp till ytan och plåga mig igen. Men en grej kommer upp, en grej nämner jag och allting bara faller sönder. Jag menade inte det jag sa, det var bara ett försvar från förr som jag beskrev för dig för någon timme sedan. Jag önskar att jag kunde få dig att förstå, även om jag är så lycklig att du egentligen inte kan. Man ska inte vara med om allt jag varit med om. 

Jag är så ledsen. Verkligen. Jag klarar inte av att du inte pratar med mig. Jag klarar inte av att vara the bad guy så hårt att du måste ignorera mig. Jag skäms åt helvete, men jag kan inte säga någonting som får dig att släppa det. Jag försöker hela tiden komma på något, men du vill inte lyssna, eller rättare sagt kan inte. Jag skyller inte på dig för det, för du har all rätt i världen att vara arg. Jag önskar bara att du kunde förstått mig också. För det var inte meningen att säga det, då det var en impulsiv tanke. Jag skäms, okej? Jag hatar mig.

Du förtjänar det bästa. Jag är inte det bästa. Jag hoppas att du kan inse en dag att det bara finns du i mitt liv. Att den enda jag vill se, den enda jag vill krama, den enda jag vill pussa, den enda jag vill kyssa, den enda jag vill gå runt och hålla handen med och ALLT det man gör som ett par bara händer med dig. Att det är det enda jag vill. 

Fan jag vill liksom spendera resten av mitt liv med dig. Jag vet att du sa att jag inte skulle ens försöka charma dig, men jag måste bara säga det. Jag har aldrig tänkt såhär innan jag träffade dig, men det bara sprider sig fortare och fortare i mig. Du är allt. Du är framtiden, jag är säker på det. Sättet du kollar på mig även nu, 15 månader efter att vi träffades gör det ännu starkare. Jag vill spendera mitt liv med dig, och det är ingenting jag säger bara för att säga det. Jag skäms inte att säga det heller, för jag vill verkligen. Vem som helst kan få se eller tycka vad de vill, men det ändrar inte faktan att jag är din och du är min och att jag älskar dig över allt på denna jord. Visst, jag är cheesy bortom alla gränser, men jag skiter i det. Jag vill bara skrika ut till världen "kolla den här killen, denna underbara man. Han är min och jag ska leva resten av mitt liv med honom för att jag älskar honom". För det är så jag känner. Vem är det som bestämmer vad fin kärlek är? Inte någon utomstående alls. Det är mellan två personer. 


Jag vet att jag sårade dig inatt. Jag ångrar det varenda sekund jag är vaken. Jag önskar bara att du kunde se vad jag känner och förstå hur det är. För jag älskar dig, Rasmus Eliasson. Fan jag älskar dig så mycket att mitt hjärta börjar rusa här och nu. 

Alla gör misstag. Både du, jag, och alla andra i alla förhållanden. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv för att jag var dum nog att ta upp det, och även fast du är sur på mig så ska du veta:

Dina läppar. 
Din sak. 
Ditt leende.
Dina ögon.
Din mage.
Din fuckyness. 
Din kropp från topp till tå och allt som finns däremellan.

Allt det vill jag ha. Bara från dig. Alltid. Hela mitt liv, hur långt det än må vara. Jag. Tillhör. Dig. Mitt hjärta slår för dig. Gjort sedan så länge tillbaka och kommer göra så länge till. 

Jag är i alla fall alltid din så länge du vill ha mig.