Pirrandet i magen

... Fast på ett dåligt sätt. Den där konstanta adrenalinkicken som man inte blir av med, den känslan att magen knyter sig så man inte kan äta. Det konstanta pirret ute i ryggraden som gör sig påmint hela tiden.

Usch jag önskar att jag kunde känna glädje över det, men oron sitter där i bakhuvudet. Vill inte försvinna. Bara är där.
Det är bra att vara rädd säger man. Men inte fullkomligt paralyserad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0