Farväl

Jag lämnar denna bloggen efter snart fyra år. 

Ni finner mig istället på www.feliciaschroeder.blogg.se ! 


Puss och kram <3 

Pirrandet i magen

... Fast på ett dåligt sätt. Den där konstanta adrenalinkicken som man inte blir av med, den känslan att magen knyter sig så man inte kan äta. Det konstanta pirret ute i ryggraden som gör sig påmint hela tiden.

Usch jag önskar att jag kunde känna glädje över det, men oron sitter där i bakhuvudet. Vill inte försvinna. Bara är där.
Det är bra att vara rädd säger man. Men inte fullkomligt paralyserad.


Första passet avklarat, 307 kcal


Jag ska inte vara i vägen för mina mål


Preacher

Ibland börjar jag tänka. En väldig massa tankar och känslor som bara väller igenom mig, ibland till bristningsgränsen. Det kan vara positiva och negativa tankar, främst om mig själv, mitt kärleksliv och familj och vänner. Men en grej jag ofta tänker på numera är: 

Den känslan att vilja ta sig någonstans i livet men inte veta hur man ska ta sig dit. Tänk känslan. Du har ett mål framför dig, men du har ingen aning hur du ska bygga en bro för att ta dig över till den sidan, för mellan er är ett stort hål, en fallgrop, upprepade misslyckanden. 

Den känslan har jag emellanåt. Som nu till exempel. Jag har ett kroppsmål. Jag påbörjar resan, håller i mig en vecka, två, kanske till och med en månad. Sen kommer begären. Suget långt ner i halsen. I början är det lätt att stå emot, men när tiden går och man inser att det livsval man gjort påverkar kroppens hormoner blir allt svårare. Man låter sig få en "fuskdag" för att unna sig något gott efter en tids hårt slit. En dag av dåligt ätande gör dig inte tjock, eller hur? Men det blir inte en dag. Inte två. Inte heller tre. Inbillningen att en dag inte gör en tjock blir till en vecka, en månad. Tills den dagen man inser att man tappat greppet och förbereder sig igen för att ändra sin livsstil. Fallgroparna är så många, och ibland även omedvetna. Gamla vanor som spelar in, saker du gör som i din ryggrad inte är konstigt alls.

Men sen kommer det jobbiga. Att inse. Att må dåligt för misstaget man gjort, att känna hur allt hårt slit inte lönade sig till i slutändan. Framgångarna, de små ändringarna i kroppen växer, sjunker tillbaka, växer och sjunker igen. Viljan att kämpa växer med alla negativa tankar om sig själv. Den extremt grova nedvärderingen man ger sig själv, kallar sig själv skällsord för att få en ur soffan och ut på banan. 

Det stadiet har jag än en gång nått. Som så många gånger sedan ett år tillbaka när jag insåg vart jag var påväg med mig själv. I helt fel riktning med andra ord. Att försöka ändra en livsstil är svårare än jag någonsin trott det skulle vara. Ibland känns det meningslöst, att min metabolism inte ger mig något för det jag stoppar i mig och inte stoppar i mig. Att de många timmar jag spenderat på Arc Trainern (som en Cross, fast mer mountainclimbing) inte har givit någonting förutom träningsvärk och uttorkning. Jag vet att jag har fel när jag påstår det, för vågen ljuger inte. Men den konstanta jojon jag själv är gör mig trött. Slit i en månad, ge upp en månad, slit en månad till, ge upp en gång till. Cykeln är fast. Upprepande gång på gång. Att lyckas är det enda jag vill, men vägen dit är svår. Lång. Krånglig att förstå. 

Människor som inte går ner i vikt eller inte haft det överviktiga problemet kan egentligen inte förstå hur det känns. Man känner sig ensam. Men så är det ibland. Bevisa bara för alla att de hade fel när de påstod att jag alltid skulle se ut såhär. Bevisa för dem och för dig själv. Det är allt som krävs. 


Nu ska jag åka till stan och träna.

I've had better days...


.


It's sad to be alone


Slevpotta

Okej, så hejsan! 

Mina dagar består numera av massa plugg. Och mer plugg. Träffade min älskling igår för en heldag på fyren med plugg inför högskoleprovet. Det var några ord som var svårare än jag tänkt mig, men så länge jag behåller lugnet så ska det nog lösa sig bra..! Har nog tänkt alldeles för mycket på detta på senaste tiden, drömde inatt att jag kom in på handels, en klass nio personer varav det var fyra stycken från min syrras förra klass, Rasmus, jag, en kille från min förra skola och två personer jag inte kände alls. Sedan svämmade hela stället över så jag var tvungen att byta om till baddräkt. Den var så snygg, men kommer inte ihåg hur den såg ut haha fail... :( 


Vad händer idag då? Ska fortsätta med plugget lite, spela spel, städa huset och tvätta. Roligt? Jajamän. Jag hade dock varit mycket lyckligare om det fortfarande var sommar, för då hade jag lätt gått ner till havet och pluggat istället. Bo nära havet = ren lycka <3 

Aja, ha en bra dag alla!!! 


Hihi jag och bästis när vi skulle göra en engelskauppgift. Så jävla kul hade vi <3 


 

Söndag kväll

...och här sitter jag och tänker på livet. 


Slutspurten inför högskoleprovet börjar nu! Det är en vecka kvar, och jag har fått reda på att jag ska skriva på Elof Lindälv. Hade helst velat ha Aranäs, just for memories sake. Men jag kan klara mig på detta med, har ju minnen från den skolan också. Känns lite tomt utan mina två hjärtan dock, men de skriver sina prov på de andra skolorna så jag får klara mig. 

På tal om gamla minnen. En av mina bästa vänner är hemma igen om två månader. Då har hon bott borta i ett år...! Ser verkligen fram emot att få prata prata prata med henne om allt mellan himmel och jord! Och snart flyttar en annan kompis iväg till andra sidan jordklotet, heeeela vägen till Japan, så jag får passa på att träffa honom med..! Alla splittras, det är galet. En kompis har redan flyttat till Jämtland, en annan är påväg till Australien och några andra har flyttat till London och Oslo! Vi försvinner ut i världen, hoppas vi alla ses någon gång igen bara! <3 

Imorgon och resterande dagar den veckan ska jag förbereda mig inför provet i alla fall. Satsar på 1.5, det lär ju inte bli alltför svårt. En kompis till mig fick 1.9 och en gammal klasskamrat fick 2.0... Press? Nejdå. Men jag ska släppa alla tankar om alla andra och bara fokusera på mig själv! Mina kunskaper är ju inte så dåliga så att få över 1.3 borde inte bli några probs. 


Nä nu ska jag lägga mig. Hoppas ni alla har haft en underbar vecka! 

xoo


Bjussar på en gammal bild bara för att jag kan. Ignorera indiemärket till finne i min panna haha. Love to you!
 
 

A personal rant

Behöver bara skriva av mig lite, ursäkta i förväg mitt känsloladdade och tråkiga inlägg. 


Världen snurrar men det känns som att jag står stilla. Varje dag är densamma, samma rutiner, samma rutter fram och tillbaka. Varje dag undrar jag om det ändrar sig, om något annat ska hända. Jag vet att ingenting kommer till mig bara sådär, utan att jag får kämpa för det. Detta gäller allt från jobb, studier och lägenhet, till resor, personlig utveckling och viktminskning. 

Och det är just viktminskningen som stör mig mest just nu. Jag vaknar upp, ställer mig på vågen och hoppas för hela mitt liv att den lilla spetsen inte ska ha rört sig längre upp. Ibland blir jag glad och andas ut en kort stund, andra dagar bryter jag ihop och fäller en, två, tio tårar på den kalla metallen under mina fötter. Förbannar mig själv för de misstag jag varje dag gör, tänker på de pengar jag varje månad lägger ut för att kunna gå på ett välutrustat gym. Egentligen är det inte gymmet som är problemet. Jag har inga problem att svettas, att känna illamåendet efter ett skönt pass, att stå i omklädningsrummet efter att ha lyft tungt och sprungit snabbare än någonsin och känna att det går framåt. Den känslan är en av de bästa som finns. 
Problemet ligger istället i min mun. I min mage. I den lilla kittlande känslan på tungan som så väl beskriver suget efter något sött. Den känslan som är så svår att motstå. Jag klarar det ofta, mer och mer. De andra dagarna då jag misslyckas ger jag mig själv en sådan grov ångest att det är svårt att stå rakt. Misslyckandet ligger för dörren, så som det gjort alla andra gånger. Jag vill inte ge upp, men vad spelar kämpandet för roll när den kalla metallen inte visar något jag vill ändå? 

Ibland är det svårt. Jag har målet framför mig. Jag vet att det är långt bort, men ändå så närmare än jag kan tänka mig. Hårt jobb, det är det som krävs. Mentaliteten, styrkan, kämpaglöden, viljan. Alla små detaljer. De små priserna, att komma i gamla kläder eller unna sig något gott när ett mål är nått.

Ändå kan jag bara tänka att det är något fel på mig. Att min kropp anpassar sig så fort till min diet och mina träningsvanor att den automatiskt sänker metabolismen extra för att spara på all energi som jag har lagrat upp. Även om det är det enda jag vill bli av med. Jag vet att många säger till mig att jag är fin som jag är, att jag inte borde ändra mig för någon. Det är sant, det borde jag inte. Men för mig själv, för min självkänsla. För alla de tuffa år i skolan som mobbingen högg mig som en vass kniv rätt i ryggen. För mina potentiella sjukdomar. För att känna mig tillräcklig för en gångs skull i mitt liv. Många där ute vet hur jag känner mig och mår, men ingen jag personligen känner har samma tankar som jag har. Eller snarare, de kan inte veta hur jag mår för de sitter inte i den medicinska sits jag sitter i. Jag önskar jag kände någon att dela mina tankar och erfarenheter med, som skulle kunna se mig i ögonen och genuint säga: jag förstår hur du mår. Flera säger att de vet, att de kan sätta sig in i det. Men det är svårt när de inte själva upplevt det. Det är samma med vad som helst. Våldtäkter, krig, svält och död. Mobbing, att bli utfryst, att känna pressen växa för att man inte klarar av eller hoppar av skolan. Du kan säga att du förstår, men innan du upplevt det själv så är du egentligen bara en observatör. Publik. 

Jag vill inte skrämma bort den som säger att de förstår, för jag vet att de bara bryr sig och vill väl. Men skillnaden mellan att stötta och bara hålla med är hårfin. En väldigt tunn linje skiljer de åt, och även om folk står och stöttar dig i ryggen och ger dig tips och råd så kan man inte hjälpa att känna sig otroligt ensam med sina problem. Där är jag däremot inte ensam. Jag vet att många känner detsamma, att deras problem är deras definition, att de är de enda som har dem och att de är hjälplöst ensamma. På det planet kan många, säkert som jag också känner, sätta sig in i mina problem. Det är ett allmänt problem, känslan av ensamhet. Den där känslan att inte någon kan förstå en. Jag känner den, flera andra där ute känner den. 

Därför är det ändå så viktigt att stötta varandra. För även om jag känner mig ensam, eller du känner dig ensam, så kan man känna varandras ensamhet och stötta varandra igenom den. Man behöver inte veta den andras problem. Man bara finns där i bakgrunden. 


Jag ska ändra på mig det här året. Nästa år ska bli mitt bästa år, både fysiskt och psykiskt. Jag ska söka in till den utbildningen jag vill, jag ska gå ner en massa i vikt. Jag ska älska mer, göra mer, se mer. Jag ska ta tag i det livet jag vill ha och göra det mitt. Även om min självkänsla tynger mig dessa dagar så står jag fast. Jag ger inte upp även om varenda cell i mig säger att jag borde göra det. Att min vilja inte är lika stark som jag vill att den ska vara. Men jag ska bevisa mig själv fel. Jag ska bevisa för de som sa att jag borde ta livet av mig själv, bevisa för de som sa att ingen älskar mig, bevisa för de som säger att jag är fet, bevisa för de som ser mitt liv som en besvikelse. Jag ska bevisa för alla och mig själv att JAG är värd att leva för. Med hela mitt hjärta och hela min själ, jag ska ställa mig upp, och när jag står där ska jag aldrig vika mig igen. Jag har alltid varit svag till andras kommentarer och ord. Men jag ska visa att det de säger, det som ekar i mitt huvud sedan flera år tillbaka, är nonsens. Skit på ren svenska. 


Jag är jag. Och jag är jävligt underbar. Se den dagen jag ställt mig upp och tagit över mitt liv igen. Se den dagen jag mår bra i kroppen igen. Se den dagen jag slår ner allt i min väg som försöker trycka ner mig. 


Jag är Felicia. Och vet ni vad? Jag är jävligt bra. Eller nej. Jag är jävligt bäst. 

Ledig fredag~

Hejsan!

Idag ska jag spendera dagen på bästa sätt! Ska med mamma till mormor och åka ner till havet snart, och sen ikväll ska jag på dejt med mitt livs kärlek! Kommer bli jättemysigt!


Hoppas ni alla får en underbar höstfredag! Man får njuta av det fina vädret ❤



One day down, three to go och 18 månader! <3

Godmorgon från en aningen yr Felicia! 

Första dagen med fastan började bra. Hela morgonen och dagen var jag hungrig, men detta försvann när min mage hade arbetat klart med all mat jag hade i magsäcken. Sedan kom ju middagen som pappas tjej lagat. Åh herregud vad gott det luktade. Då började jag faktiskt fundera på om fastan var en så bra grej för mig, men har man gett sig in i leken får man leken tåla! Lyckades hålla mig ifrån allt vad fast föda heter så jag är stolt :)

Idag då? Ingen hunger. Magen har ingen mer mat att jobba med så varför känna den? Det är faktiskt det som vi tycker är "hunger". När magen gör konstiga ljud ifrån sig och det känns obehagligt på något sätt. Man är inte hungrig egentligen, det är bara kroppen som tömmer sig själv haha! Då var dagens biologilektion med Felicia avslutad. 

Tror jag kommer klara detta ändå. Det enda som är jobbigt är liksom på kvällarna när de andra äter så otroligt god mat medan jag sitter där med en behållare vatten (typ ett jättestort glas med decilitermått på så jag kan se hur mycket jag får i mig). Det är lite surt får jag erkänna! Men det är bara att kämpa på, för på fredag får jag belöning för allt slit! 



Idag förresten, å sido från allt matsnack, så har jag och min älskling varit tillsammans i ett och ett halvt år! 18 månader, herregud det är länge. Faller mer och mer för killen asså hihi. Världens underbaraste är han <3 Vi ska på dejt på fredag på Heaven23 och kanske se på bio med, han gör mig så lycklig :3 
Kärlek till oss!! 


Hoppas att ni för övrigt får en fantastisk dag! xx

bjuder på en gammal goding från förra sommaren~


 

Första fastedagen

Okej, så jag har 96 timmar framför mig utan någon mat. Galet att jag gör detta haha men det kommer bli intressant att se resultatet!

Jag har dock världens otur idag. Man ska dricka 2-3 liter vatten per dag de här dagarna, och inatt försvann vattnet vilket ledde till att det är smutsigt och förorenat nu. Just den här veckan haha. Min jävla otur. Som tur är så hann pappa tappa upp vatten i några flaskor så jag klarar mig ett tag, men det får bli sparsamt idag! Ska be honom köpa med sig hem.

Satsar på att dricka massa te också, varmt vatten gör så man känner sig mätt vilket är precis vad jag är ute efter. Ska inte röra mig så mycket heller nu så att jag slipper svimma hehe.


Hoppas ni alla har en härlig dag med massa god mat i alla fall! Xx


Förresten, jag var på Liseberg igår med nya delen av familjen, och syrran vann två förstapriser haha. Två påsar chips och två marabou. Så kan jag inte äta haha galet. Hade i alla fall jättekul med alla!


ÄLSKA TRÄNING

Hej och god eftermiddag!!

Spenderat morgonen på gymmet och herrejävlar vad svett jag blev. Brände 700 kcal, like a beast!

Nästa vecka ska jag prova mig på 5:2 dieten samtidigt som jag håller på med LCHF haha. Detta ska jag inleda med en fyra dagars vattenfasta. Alltså ingen mat på fyra dagar. Får bara dricka vatten och te (och kaffe men det är jag ju allergisk mot) i mängder. Kommer nog bli en extremt jobbig utmaning tror jag, men no worries. Jag har läst om detta och det är inte dåligt för hälsan, det ska ändra på metabolismen bara så jag är inte orolig!

Men det är nästa vecka det. Ska njuta ikväll och i helgen med den mat jag får haha. Ikväll ska jag på bio med Melanie, sjukt mysigt!


Hoppas ni alla har det bra!



RSS 2.0